Räkmacka & Poesi: Livet Efter Stroken
I en värld där gråa skyar lovar en dag fylld av likgiltighet, finner jag, mot alla odds,
ett silverfoder i mina enkla glädjeämnen.
Låt mig ta er med på en vandring genom mitt sinne och min vardag – en dag när jag,
trots hjärntrötthetens dimma, letar efter gnistor av kreativitet för att tända eld på mina poesidrömmar. Idag är ambitionerna måttliga, men ändå finns det en oupptäckt värld inom räckhåll – allt medan jag förbereder mig för det ultimata äventyret: en hemmagjord räkmacka.
Torsdag, den 14 mars, presenterade sig med ett spektrum av grått som endast det svenska vädret kan måla upp. Ett perfekt bakgrundstyg till en dag dränkt i hjärntrötthet och brist på större förväntningar. Men låt oss inte förtvivla, för även i den mest tröstlösa av dagar, kan man hitta strålar av ljus – eller åtminstone, som i mitt fall, inspiration till en diktsamling.
Planerna idag? Tja, de är lika begränsade som utbudet av färger på himlen. Men som en gammal sjöman som styr sitt skepp genom stilla vatten, har jag lärt mig att uppskatta även den mest minimalistiska av dagordningar. Fokus ligger på att vara kreativ, trots att musan tycks ha tagit en paus. Det blir en kamp, en dans med ord som är lika oviss som den är spännande.
När det gäller mat, så speglar även detta dagens tema av enkelhet och återhållsamhet. En hemmagjord räkmacka ska det bli. För visst finns det något trösterikt i att skapa något så delikat ur det mest grundläggande? En symbol för återhämtning, kanske, och en påminnelse om att de bästa sakerna ofta är de enklaste.
Men innan denna kulinariska expedition tar sin början, väntar en promenad till Arbetsförmedlingen. En promenad som inte bara är ett steg i rätt riktning för min fysiska återhämtning, men också ett sätt att rensa tankarna. Kanske är det under dessa vandringar som min bästa poesi föds, i takt med stegen och hjärtats slag.
Stroken har utan tvekan ställt till det i mitt liv, men också gett mig en ny förståelse för tålamod och tacksamhet. Ibland är det en kamp att hitta de rätta orden, men skrivandet blir min räddning, en terapeutisk process som låter mig uttrycka det jag inte alltid kan säga högt.
Så kära läsare, glöm inte att uppskatta de små sakerna, att hitta glädje även i det mest triviala. Och som alltid, glöm inte att gilla, dela och kommentera. Era tankar och interaktioner är som bränsle för min fortsatta resa – en resa mot återhämtning, insikt och kanske, bara kanske, den perfekta räkmackan.
Lämna gärna en kommentar