I en tid av förändring i det medeltida Västergötland följer vi den unga Astrids resa från barn till ung kvinna. När nya idéer och trosuppfattningar möter gamla traditioner, står Astrid inför utmaningen att hitta sin plats i en värld i omvandling.
Från den trygga gården vid Vänerns strand till den pulserande handelsplatsen Lödöse och det växande kristna centrumet Skara, tar Astrid oss med på en fascinerande färd genom en brytningstid i svensk historia. Hon möter vikingar och munkar, upplever konflikter mellan byar och kämpar med att förena det gamla med det nya.
Med sitt öppna sinne och starka hjärta lär sig Astrid att bygga broar mellan människor och traditioner. Hon upptäcker att sann visdom ligger i att respektera det förflutna samtidigt som man välkomnar framtiden.
“Astrids Resa” är en gripande berättelse om uppväxt, kulturmöten och den tidlösa strävan efter att finna balans i en föränderlig värld. Det är en novell som påminner oss om att våra rötter är lika viktiga som våra vingar när vi navigerar genom livets utmaningar.

Kapitel 1: Hemma på gården

Solen steg långsamt över horisonten och färgade himlen i varma nyanser av rosa och orange. Ljuset smög sig in genom springorna i det enkla trähuset där Astrid, en ung flicka på tretton år, sov djupt under en tjock fårskinnsfäll. Doften av nybakat bröd spred sig från eldstaden och kittlade hennes näsborrar. Hon rörde sig sakta i sängen, inte redo att möta den nya dagen än.

“Astrid! Det är dags att stiga upp!” ropade hennes mor, Ingrid, från andra sidan rummet. “Korna behöver mjölkas och hönsen matas.”

Astrid gnuggade sömnen ur ögonen och satte sig upp. Hon drog fingrarna genom sitt långa, ljusa hår och gäspade stort. Genom den lilla gluggen i väggen som tjänade som fönster kunde hon se ut över gårdsplanen. Morgondimman låg tät över marken och gav allt ett mystiskt skimmer.

Hon klev ur sängen och kände det kalla jordgolvet under sina bara fötter. Snabbt drog hon på sig sin enkla ullklänning och band ett läderband runt midjan. En träkam hjälpte henne att reda ut tovorna i håret innan hon flätade det i en lång fläta som hängde ner över ryggen.

“God morgon, mor,” sa Astrid när hon kom ut i det stora rummet där familjen åt och tillbringade det mesta av sin tid.

Ingrid stod vid eldstaden och vände på bröden som gräddades på heta stenar. “God morgon, min flicka. Här, ta en bit bröd innan du går ut,” sa hon och räckte Astrid en varm, doftande brödbit.

Astrid tog tacksamt emot brödet och bet i det. Smaken av nybakat bröd fyllde hennes mun och hon kände hur hungern vaknade till liv. Hon åt snabbt upp brödet medan hon gick mot dörren.

Utanför slog den friska morgonluften emot henne. Gräset var vått av dagg och kylde hennes fötter när hon gick över gårdsplanen mot ladugården. Fåglarna kvittrade i träden och långt borta hördes ljudet av en tupp som gol.

I ladugården möttes hon av kornas varma andedräkt och doften av hö. Hon hämtade en träspann och satte sig på en pall bredvid den första kon. Med vana händer började hon mjölka, och snart fylldes spannen med varm, skummande mjölk.

Medan hon arbetade, tänkte Astrid på allt som behövde göras under dagen. Efter mjölkningen skulle hon mata hönsen och samla in äggen. Sedan var det dags att hjälpa till med att bereda skinnen från jakten förra veckan. På eftermiddagen skulle hon och hennes bror, Erik, gå ner till sjön för att fiska.

När hon var klar i ladugården, gick Astrid till hönshuset. Hönsen kacklade ivrigt när hon strödde ut korn till dem. Hon plockade försiktigt upp de varma äggen och lade dem i sin korg.

Tillbaka i huset möttes hon av doften av kokt gröt och rökt fisk. Familjen samlades runt det robusta träbordet för att äta frukost tillsammans. Astrids far, Björn, satt vid bordets kortända. Hans stora händer, valkiga av hårt arbete, höll stadigt i träskeden när han åt.

“I dag ska vi till skogen för att samla ved,” sa Björn mellan tuggorna. “Erik, du kommer med mig. Astrid, du stannar hemma och hjälper din mor.”

Astrid nickade lydigt, men inom henne växte en längtan efter äventyr. Hon älskade sitt hem och sin familj, men ibland drömde hon om att få se mer av världen utanför deras lilla gård. Hon visste att det fanns stora städer och främmande länder bortom skogarna och sjöarna, men för en flicka som hon kändes de lika avlägsna som stjärnorna på natthimlen.

Efter frukosten gick Astrid ut för att hämta vatten från brunnen. Hon lyssnade till ljudet av vinden som susade genom träden och kände doften av tall och mossa. Långt borta hördes ljudet av en yxa som högg ved – grannarna var redan i full gång med dagens arbete.

När hon kom tillbaka med vattnet, satte hon sig bredvid sin mor för att hjälpa till med skinnen. Ingrid berättade historier om de gamla gudarna medan de arbetade, och Astrid lyssnade fascinerat. Hon älskade att höra om Oden, Thor och Freja, och om de magiska varelser som befolkade skogarna och sjöarna.

Dagen flöt sakta förbi, fylld av de vanliga sysslorna. Men när kvällen närmade sig och solen började sjunka mot horisonten, kände Astrid en underlig spänning i luften. Det var som om något nytt och annorlunda väntade runt hörnet, redo att förändra hennes värld för alltid.

---

Kapitel 2: Mötet med kristendomen

Morgonen grydde över gården, och Astrid vaknade till ljudet av en främmande röst utanför. Hon gnuggade sömnen ur ögonen och skyndade sig att klä på sig. När hon kom ut på gårdsplanen såg hon en man hon aldrig sett förut. Han var klädd i en enkel brun kåpa och hade ett kors hängande runt halsen.

“God morgon, unga fröken,” hälsade mannen med ett vänligt leende. “Jag är broder Magnus, en vandrande munk.”

Astrid stirrade nyfiket på den främmande mannen. Hon hade aldrig sett en munk förut, men hon hade hört talas om dem. De tillhörde den nya tron som sakta spred sig genom landet.

“God morgon,” svarade hon försiktigt. “Vad gör ni här?”

Broder Magnus log bredare. “Jag vandrar från by till by för att sprida Guds ord. Jag undrar om jag skulle kunna få lite vatten och kanske en bit bröd?”

Innan Astrid hann svara kom hennes far ut från huset. Han betraktade munken med en blandning av nyfikenhet och misstänksamhet.

“Välkommen, främling,” sa Björn. “Kom in och dela vår måltid. Vi har gott om mat.”

Inne i huset satte sig familjen runt bordet tillsammans med broder Magnus. Astrid kunde inte slita blicken från den märkliga mannen. Hans händer var mjuka och utan valkar, så olika hennes fars grova arbetarhänder.

Under måltiden började munken berätta om sin tro. Han talade om en gud som var kärleksfull och förlåtande, så olik de starka och ibland skrämmande gudar Astrid vuxit upp med.

“Vår Gud offrade sin egen son för att frälsa människorna,” förklarade broder Magnus. “Han lär oss att älska våra fiender och förlåta dem som gjort oss illa.”

Astrid lyssnade fascinerat. Tanken på en gud som dog för människornas skull var främmande men på något sätt tilltalande. Hon tänkte på alla de gånger hon varit rädd för Tors vrede eller Odens nyckfullhet.

“Men vad händer med våra gamla gudar?” frågade hon. “Vad ska vi göra med våra offerplatser i skogen?”

Broder Magnus log vänligt mot henne. “Den sanna Guden är större än alla andra gudar. Han vill att vi ska överge våra gamla seder och följa hans väg istället.”

Astrid såg hur hennes far rynkade pannan vid dessa ord. Hon visste att han, liksom många andra i byn, var djupt fäst vid de gamla traditionerna.

Efter måltiden gick Astrid med broder Magnus ut på gården. Solen stod högt på himlen nu, och en varm bris svepte över fälten.

“Berätta mer om er gud,” bad Astrid ivrigt. “Hur är han annorlunda från våra gudar?”

Broder Magnus satte sig på en stubbe och klappade på platsen bredvid sig. Astrid slog sig ner, ivrig att höra mer.

“Vår Gud är en gud av kärlek och förlåtelse,” började munken. “Han skapade hela världen och allt som finns i den. Han älskar varje människa, oavsett om de är rika eller fattiga, starka eller svaga.”

Astrid lyssnade uppmärksamt medan broder Magnus berättade om Jesus och hans lära. Hon hörde om mirakel och helande, om förlåtelse och nåd. Det var så annorlunda från de vilda berättelserna om asagudarna som hon vuxit upp med.

“Men hur kan vi veta att er gud är den sanna guden?” frågade hon efter en stund.

Broder Magnus log. “Det är en bra fråga, Astrid. Tro handlar om att öppna sitt hjärta och lyssna till Guds röst inom dig. När du gör det, kommer du att känna hans kärlek och närvaro.”

Medan dagen gick, fortsatte Astrid att ställa frågor till broder Magnus. Hon var fascinerad av tanken på en gud som brydde sig om varje enskild människa, som erbjöd förlåtelse och evigt liv.

Men hon såg också hur hennes föräldrar reagerade på munkens ord. Hennes mor lyssnade nyfiket, medan hennes far verkade mer reserverad. Hon förstod att den nya tron kunde skapa konflikter i byn och kanske till och med inom familjen.

När kvällen kom och det var dags för broder Magnus att fortsätta sin resa, kände Astrid en sorg över att han skulle ge sig av. Hon hade så många fler frågor att ställa, så mycket mer att lära sig.

“Kom ihåg, Astrid,” sa munken när han tog farväl, “Gud är alltid med dig, var du än går. Sök honom i ditt hjärta, och du kommer att finna honom.”

Medan hon stod på gårdsplanen och såg broder Magnus försvinna längs vägen, kände Astrid hur något hade förändrats inom henne. En ny värld hade öppnat sig, full av möjligheter och frågor. Hon visste inte vad framtiden skulle bära med sig, men hon kände en spänning inför att utforska denna nya tro vidare.

Den natten låg Astrid länge vaken och tänkte på allt hon hade hört. Tanken på en kärleksfull gud som brydde sig om henne personligen var både skrämmande och tröstande. Hon undrade hur denna nya tro skulle passa in i hennes värld av gamla traditioner och seder. Med dessa tankar snurrande i huvudet somnade hon till slut, med en känsla av att hennes liv aldrig mer skulle bli detsamma.

---

Kapitel 3: Resan till Lödöse

Morgondimman låg tät över gården när Astrid vaknade. Hon kunde knappt bärga sig av spänning. Idag var den stora dagen – familjen skulle resa till handelsplatsen Lödöse vid Göta älv. Det var en resa de gjorde en gång om året för att byta varor och se världen utanför deras lilla by.

Astrid skyndade sig ut ur sängen och drog på sig sin bästa klänning, en mörkblå ullklänning med vackra broderier längs ärmarna. Hon flätade sitt hår noggrant och fäste det med ett vackert spänne av brons som hon fått av sin mormor.

Ute på gården var förberedelserna i full gång. Hennes far, Björn, höll på att lasta vagnen med skinn, honung och andra varor de skulle byta bort. Hennes mor, Ingrid, packade mat för resan – bröd, torkat kött och ostar.

“Skynda dig nu, Astrid,” ropade Erik, hennes bror. “Vi vill komma iväg innan solen står som högst!”

Astrid sprang för att hjälpa till med de sista förberedelserna. Snart var de alla ombord på vagnen, som drogs av deras starka häst, Blixt. Vagnen skakade och gnisslade när de rullade ut från gården och ut på den smala skogsvägen.

Resan till Lödöse tog nästan en hel dag. Astrid satt bredvid sin mor på vagnen och betraktade landskapet som gled förbi. De passerade täta skogar där solljuset silade ner mellan grenarna och skapade ett magiskt skimmer. De åkte förbi böljande fält där säden vajade i vinden, och över porlande bäckar där vattnet glittrade i solskenet.

Under resans gång berättade Ingrid historier om de platser de passerade. Hon pekade ut en gammal offerplats där man förr i tiden brukade be till gudarna om god skörd, och en kulle där det sades att alver dansade om natten.

Astrid lyssnade fascinerat, men hennes tankar vandrade ofta till broder Magnus och den nya tron han hade berättat om. Hon undrade om hon skulle få se några fler munkar i Lödöse.

När de närmade sig Lödöse, märkte Astrid att vägen blev bredare och mer vältrafikerad. De mötte fler och fler vagnar och ryttare, alla på väg mot den stora handelsplatsen. Luften fylldes av spänning och förväntan.

Äntligen, när solen började sjunka mot horisonten, såg de Lödöses torn resa sig i fjärran. Astrid kände hur hennes hjärta började slå snabbare. De närmade sig staden längs Göta älv, och hon kunde se masterna från de många skeppen som låg förtöjda i hamnen.

“Titta, Astrid!” ropade Erik och pekade. “Ser du alla skeppen? De kommer från fjärran länder med varor vi aldrig sett förut!”

När de rullade in genom stadens portar, blev Astrid överväldigad av alla intryck. Gatorna var fulla av människor från olika länder, klädda i färgglada dräkter hon aldrig sett maken till. Luften var fylld av främmande dofter – kryddor, rökelse och stekta läckerheter hon inte kunde namnge.

De styrde vagnen mot gästgiveriet där de skulle övernatta. Det var ett stort trähus med två våningar, och Astrid tyckte det såg ut som ett palats jämfört med deras enkla gård hemma.

“I morgon ska vi gå till marknaden,” sa Björn när de hade ätit kvällsmat. “Där finns allt man kan tänka sig – tyger från fjärran östern, vapen från frankernas land, och kryddor från länder så avlägsna att man knappt kan föreställa sig dem.”

Astrid kunde knappt somna den natten, så uppfylld var hon av allt hon hade sett och allt hon förväntade sig att få uppleva nästa dag. Hon låg och lyssnade till de främmande ljuden från gatan nedanför – sjömän som sjöng visor på språk hon inte förstod, ljudet av vagnar som rullade över kullerstenarna, och då och då skratt och rop från tavernorna.

När hon äntligen somnade, drömde hon om fjärran länder och äventyr bortom horisonten. I drömmen seglade hon på ett stort skepp, med vinden i håret och salt på läpparna. Hon vaknade med en känsla av att en helt ny värld hade öppnat sig för henne, full av möjligheter och under.

Morgonen grydde klar och varm över Lödöse. Astrid steg upp tidigt, ivrig att utforska staden och dess marknad. Hon åt en snabb frukost tillsammans med sin familj och sedan gav de sig ut på Lödöses livliga gator.

Marknaden var ett virrvarr av ljud, dofter och färger. Astrid gick från stånd till stånd, förundrad över allt hon såg. Här fanns tyger så mjuka att de kändes som vatten mot huden, smycken som glittrade i solljuset, och kryddor vars dofter fick hennes näsborrar att kittla.

Men det som fångade hennes uppmärksamhet mest var en grupp munkar som stod och predikade nära hamnen. Hon drog sin mor i ärmen och pekade.

“Mor, kan vi gå dit och lyssna?” frågade hon ivrigt.

Ingrid nickade och följde med sin dotter. De ställde sig i utkanten av folksamlingen och lyssnade till munkarnas ord om den nya tron. Astrid kände hur hennes hjärta bultade när hon hörde dem tala om kärlek, förlåtelse och hopp.

Medan dagen fortskred, fortsatte familjen att utforska marknaden och byta sina varor. Astrid såg hur hennes far bytte bort skinn mot salt och järnverktyg, och hur hennes mor valde ut vackra tyger till nya kläder.

Men hela tiden återvände Astrids tankar till munkarna och deras budskap. Hon kände att något hade väckts inom henne, en längtan efter något mer än det liv hon kände till. När kvällen kom och de återvände till gästgiveriet, visste Astrid att denna resa hade förändrat henne för alltid.

Hon somnade den natten med huvudet fullt av nya intryck och tankar, och med en känsla av att hennes värld hade blivit mycket större än den lilla gården vid Vänerns strand.

---

Kapitel 4: Vikingaskepp och äventyr

Morgonen grydde över Lödöse, och Astrid vaknade tidigt, ivrig att utforska mer av den fascinerande staden. Hon klädde sig snabbt och skyndade ner för trapporna på gästgiveriet, där hennes familj redan satt och åt frukost.

“Får jag gå ner till hamnen idag?” frågade hon ivrigt medan hon tuggade på en bit bröd.

Hennes far, Björn, nickade. “Ja, men ta med dig Erik. Och var försiktiga – hamnen kan vara en farlig plats för barn.”

Med ett glatt leende drog Astrid med sig sin bror ut på Lödöses gator. Morgonluften var frisk och fylld av dofter från havet och röken från eldstäder. De vandrade genom de smala gränderna, förbi bodar och verkstäder där hantverkare redan var i full gång med dagens arbete.

När de närmade sig hamnen, hörde de ljudet av hammarslag och rop från sjömän. Lukten av salt och tjära blev starkare. Astrid kände hur hennes hjärta började slå snabbare av spänning.

Plötsligt öppnade sig gränden och de stod vid kajen. Astrid drog efter andan när hon såg den imponerande synen framför sig. Dussintals skepp låg förtöjda vid bryggor och pirar, allt från små fiskebåtar till stora handelsfartyg.

Men det som fångade Astrids blick var ett enormt skepp som låg längst ut på en brygga. Det var större än något hon någonsin sett, med ett högt, snidat drakhuvud i fören och en lång rad sköldar hängande längs relingen.

“Erik, titta!” utbrast hon och pekade. “Ett vikingaskepp!”

De två syskonen sprang nerför kajen för att få en närmare titt. När de kom fram till skeppet, stod de bara och stirrade i vördnadsfull tystnad. Skeppet var majestätiskt, med sitt långa, smäckra skrov och det höga, fyrkantiga seglet som var hopvikt på däck.

En grov röst fick dem att hoppa till. “Vad tycker ni om henne då, ungar?”

De vände sig om och såg en stor, skäggig man med en röd mantel över axlarna. Hans ansikte var väderbitet och ärrat, men hans ögon glittrade vänligt.

“Är det ert skepp?” frågade Astrid andlöst.

Mannen skrattade, ett djupt, bullrande skratt. “Ja, det är det. Jag är Torbjörn Långfärd, skeppets kapten. Vill ni se närmare på henne?”

Utan att vänta på svar gick han ombord och vinkade åt dem att följa efter. Astrid och Erik klättrade försiktigt upp för landgången, överväldigade av storleken på fartyget.

Torbjörn visade dem runt på däck, förklarade hur man styrde skeppet med det stora rodret och hur årorna användes när vinden var svag. Han berättade om långa resor till fjärran länder, om stormar och strider och underbara upptäckter.

Astrid lyssnade med vidöppna ögon och öron. Hon kunde nästan känna doften av främmande länder och höra ljudet av vågor som slog mot skeppets sidor under långa resor över öppet hav.

“Har ni varit i England?” frågade hon ivrigt, och mindes berättelser hon hört om det rika landet i väster.

Torbjörn nickade. “Många gånger. Och till Irland, och ända bort till de stora floderna i öster. Världen är stor, lilla vän, mycket större än du kan föreställa dig.”

Astrid kände hur en längtan växte inom henne, en längtan att se alla dessa platser med egna ögon. Hon tänkte på sin lilla gård hemma, som plötsligt kändes så liten och obetydlig.

“Kan flickor bli vikingar också?” frågade hon försiktigt.

Torbjörn skrattade igen. “Det finns sköldmör som är lika modiga och starka som någon man. Men det är ett hårt liv, fullt av faror.”

De tillbringade timmar på skeppet, lyssnande till Torbjörns berättelser om sina resor. Han visade dem hur man navigerade med hjälp av solen och stjärnorna, och lärde dem några ord på främmande språk.

När solen började sjunka mot horisonten, insåg Astrid och Erik att de måste återvända till gästgiveriet. De tackade Torbjörn översvallande för hans vänlighet.

“Kom tillbaka i morgon om ni vill,” sa han med en blinkning. “Jag har fler historier att berätta.”

På vägen tillbaka genom staden var Astrid ovanligt tyst. Erik såg frågande på henne. “Vad tänker du på, syster?”

Astrid suckade drömmande. “Jag tänker på alla de platser Torbjörn har sett. Tänk att få resa så, att se världen med egna ögon.”

Erik nickade förstående. “Det vore verkligen ett äventyr. Men vårt liv är här, Astrid. På gården, med vår familj.”

Astrid visste att han hade rätt, men hon kunde inte skaka av sig känslan av att det fanns så mycket mer att uppleva utanför deras lilla värld. Den natten drömde hon om vida hav och främmande länder, om äventyr och upptäckter.

När hon vaknade nästa morgon, visste hon att hennes liv hade förändrats. Hon hade fått en glimt av en större värld, och den lockade henne med sitt löfte om äventyr och nya erfarenheter. Men samtidigt kände hon sig kluven – hur kunde hon förena denna nya längtan med kärleken till sin familj och sitt hem?

Med dessa tankar i huvudet steg hon upp för att möta en ny dag i Lödöse, osäker på vad framtiden skulle bära med sig men fylld av en ny känsla av möjligheter.

---

Kapitel 5: Hemkomst och konflikter

Resan tillbaka från Lödöse kändes både kortare och längre för Astrid. Kortare, för hennes huvud var fullt av nya intryck och tankar som fick tiden att flyga förbi. Längre, för hon kände en oväntad motvilja att lämna den spännande staden bakom sig.

När de närmade sig hemgården, såg Astrid den med nya ögon. Det lilla trähuset, de välbekanta åkrarna, och skogen bortom – allt verkade plötsligt så litet och begränsat. Hon tänkte på vikingaskeppet i Lödöses hamn och kände en klump i halsen.

“Välkomna hem!” ropade farmor Sigrid, som hade passat gården medan de var borta. Hon kom ut på gårdsplanen för att möta dem, hennes ansikte fyllt av rynkor som vittnade om ett långt liv av hårt arbete och många leenden.

Medan de lastade av vagnen, började Astrid ivrigt berätta om allt de hade sett och upplevt. “Och farmor, du skulle ha sett vikingaskeppet! Det var enormt, med ett drakhuvud i fören och…”

“Astrid,” avbröt hennes far med en suck. “Nu är vi hemma igen. Det är dags att återgå till våra plikter.”

Astrid tystnade, men inom henne växte en känsla av frustration. Hur kunde hon bara glömma allt hon hade sett och lärt sig? Hur kunde hon låtsas att världen inte var så mycket större än deras lilla gård?

Dagarna som följde var fyllda av de vanliga sysslorna – mjölka kor, mata höns, hjälpa till på åkrarna. Men Astrid kunde inte skaka av sig känslan av att något hade förändrats inom henne. Hon ertappade sig själv med att dagdrömma om fjärran länder medan hon arbetade, och på kvällarna satt hon ofta och stirrade upp mot stjärnhimlen, undrande vad som fanns bortom horisonten.

En kväll, när familjen satt samlad runt eldstaden, kunde Astrid inte hålla tyst längre. “Far,” sa hon försiktigt, “tror du att jag skulle kunna resa en dag? Som Torbjörn Långfärd?”

Björn såg förvånat på sin dotter. “Resa? Vad menar du, barn?”

“Jag menar ut i världen. Se andra länder, lära mig nya saker.” Astrid kände hur hennes hjärta bultade när hon uttalade orden.

En tung tystnad föll över rummet. Björn och Ingrid utbytte oroliga blickar.

“Astrid,” sa hennes far till slut, “vårt liv är här. Vi har ansvar för gården, för våra djur. Vi kan inte bara ge oss av på äventyr.”

“Men far,” protesterade Astrid, “världen är så stor! Det finns så mycket att lära sig, så mycket att se!”

“Nog nu,” sa Björn bestämt. “Du är för ung för att tänka på sådant. Ditt hem är här, och här ska du stanna.”

Astrid kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Hon reste sig hastigt och sprang ut ur huset, ut i den svala kvällsluften. Hon satte sig på en sten vid kanten av skogen och lät tårarna falla fritt.

Efter en stund hörde hon steg bakom sig. Det var hennes mor, Ingrid, som satte sig bredvid henne på stenen.

“Astrid,” sa hon mjukt, “jag förstår hur du känner. När jag var i din ålder drömde jag också om att se världen.”

Astrid tittade förvånat på sin mor. “Gjorde du?”

Ingrid nickade. “Men jag lärde mig att det finns många sätt att upptäcka världen. Genom berättelser, genom att lära sig nya färdigheter, genom att möta nya människor – även här hemma.”

Astrid funderade på sin mors ord. “Men är det inte bättre att se saker med egna ögon?”

“Ibland,” sa Ingrid. “Men ibland handlar det om att hitta äventyr och mening i det liv vi har. Att se det extraordinära i det vardagliga.”

De satt tysta en stund, lyssnande till nattens ljud – ugglor som hoade, vinden som viskade i träden.

“Dessutom,” fortsatte Ingrid, “finns det mycket vi kan lära oss här hemma också. Tänk på broder Magnus och hans berättelser om den nya tron. Det är också ett sätt att vidga våra vyer.”

Astrid nickade långsamt. Hon tänkte på munken och hans ord om kärlek och förlåtelse. Kanske fanns det verkligen mer att upptäcka här hemma än hon hade insett.

När de gick tillbaka till huset, kände Astrid sig lite lättare till sinnes. Hon förstod att hennes föräldrar hade sina skäl, även om hon inte helt höll med dem. Men inom henne brann fortfarande en gnista av längtan efter något mer, något större.

Den natten, innan hon somnade, lovade Astrid sig själv att hon en dag skulle se världen. Kanske inte nu, kanske inte snart, men en dag. Och tills dess skulle hon göra sitt bästa för att lära sig allt hon kunde, här hemma på gården. För som hennes mor hade sagt – äventyr kunde finnas även i det vardagliga, om man bara visste var man skulle leta.

---

Kapitel 6: Den hemliga platsen

Dagarna gick, och Astrid försökte finna sig till rätta i sitt gamla liv på gården. Men trots hennes bästa ansträngningar kunde hon inte skaka av sig känslan av att något saknades. Minnena från Lödöse och drömmen om fjärran äventyr fortsatte att locka i hennes tankar.

En solig eftermiddag, när hennes sysslor var avklarade, beslutade sig Astrid för att utforska skogen bortom gården. Hon hade alltid älskat att vandra bland de höga tallarna och lyssna till fågelsången, men nu kände hon ett nytt syfte med sin vandring. Hon ville finna något, även om hon inte visste exakt vad.

Astrid vandrade djupare in i skogen än hon någonsin gjort förut. Solljuset silade ner genom trädkronorna och skapade ett gyllene skimmer över mossan och ormbunkarna. Luften var fylld av doften av barr och fuktig jord.

Plötsligt öppnade sig skogen framför henne, och Astrid fann sig stå vid kanten av en liten glänta. I mitten av gläntan stod en cirkel av resta stenar, täckta av lavar och mossa. Astrid drog efter andan. Hon hade hört talas om sådana platser i de gamla historierna – det var en hednisk offerplats, en plats där man förr i tiden hade tillbett de gamla gudarna.

Med vördnad i stegen närmade sig Astrid stenarna. De var höga, nästan lika höga som hon själv, och hon kunde se att de var mycket gamla. När hon rörde vid en av stenarna, kände hon en märklig vibration under fingrarna, som om stenen själv var levande.

Astrid satte sig ner i mitten av stencirkeln och slöt ögonen. Hon lät skogens ljud omsluta henne – vindens sus i träden, fåglarnas kvitter, det avlägsna sorlet från en bäck. För första gången sedan hon kommit hem från Lödöse kände hon sig helt lugn och i harmoni med sin omgivning.

När hon öppnade ögonen igen, såg hon något hon inte lagt märke till tidigare. På en av stenarna fanns en inristad symbol – en triskele, tre sammanlänkade spiraler. Astrid rörde försiktigt vid symbolen med fingertopparna. Hon visste att den var en helig symbol i den gamla tron, men hon hade också sett liknande symboler i den kristna kyrkan i Lödöse.

Tankar började snurra i Astrids huvud. Hon tänkte på de gamla gudarna och de berättelser hennes farmor hade berättat för henne när hon var liten. Hon tänkte på broder Magnus och hans tal om den nya guden. Och hon tänkte på Torbjörn Långfärd och hans berättelser om främmande länder och kulturer.

“Kanske,” tänkte Astrid, “kanske finns det mer som förenar alla dessa trosuppfattningar än som skiljer dem åt.”

Hon reste sig upp och gick långsamt runt stencirkeln, betraktande varje sten noggrant. På några av dem kunde hon se fler symboler och runor, halvt utplånade av tidens tand. Det var som om hela platsens historia låg framför henne, väntande på att bli upptäckt och förstådd.

Astrid bestämde sig för att göra denna plats till sin egen hemliga tillflyktsort. Här kunde hon komma när hon behövde tänka, när längtan efter äventyr blev för stark, eller när hon ville känna en koppling till det förflutna.

När skymningen började falla, insåg Astrid att hon måste återvända hem. Men innan hon lämnade gläntan, lovade hon sig själv att hon skulle komma tillbaka. Hon skulle lära sig mer om de gamla traditionerna, om den nya tron, och om världen bortom hennes hem. Och kanske, tänkte hon, kunde denna plats hjälpa henne att finna en väg att förena alla dessa olika delar av sitt liv.

Med lätta steg och ett lugnare sinne vandrade Astrid hemåt genom den skymningsdunkla skogen. Hon visste att hon hade mycket att fundera över, mycket att lära sig. Men för första gången sedan hon kommit hem från Lödöse kände hon sig hoppfull inför framtiden.

När hon kom fram till gården, möttes hon av sin mors oroliga blick.

“Var har du varit, Astrid?” frågade Ingrid. “Vi har varit oroliga.”

Astrid log hemlighetsfullt. “Jag har bara varit ute och utforskat skogen, mor. Ibland finns det underverk alldeles inpå knuten.”

Ingrid såg förvånat på sin dotter, men sa inget mer. Hon anade att något hade förändrats hos Astrid, men hon kunde inte sätta fingret på vad det var.

Den natten somnade Astrid med ett leende på läpparna, hennes drömmar fyllda av dansande symboler och viskande stenar. Hon visste att hon hade funnit något speciellt, något som kunde hjälpa henne att förstå sin plats i världen – både den lilla världen här hemma och den stora världen därute som väntade på att bli upptäckt.

---

Kapitel 7: Hotet från grannbyn

Morgonen grydde klar och kylig över gården. Astrid vaknade tidigt, ivrig att återvända till sin hemliga plats i skogen. Men när hon kom ut på gårdsplanen möttes hon av en ovanlig syn. Hennes far, Björn, stod i djup diskussion med några män från byn. Deras ansikten var allvarliga och oroliga.

“Vad händer, far?” frågade Astrid när hon närmade sig gruppen.

Björn vände sig mot sin dotter med en bekymrad min. “Det är problem med grannbyn i öster, Astrid. De hävdar att vi har flyttat gränsmarkeringarna och tagit en del av deras mark.”

Astrid kände hur hennes hjärta sjönk. Hon visste att gränstvister kunde leda till allvarliga konflikter mellan byar. “Men det är ju inte sant, eller hur?” frågade hon.

“Nej, det är det inte,” svarade Björn bestämt. “Men de verkar övertygade, och de hotar med att ta saken i egna händer om vi inte ger efter.”

Under de följande dagarna lade sig en tung stämning över byn. Män patrullerade gränserna, beväpnade med spjut och yxor. Kvinnor och barn höll sig nära hemmen, rädda för vad som kunde hända. Astrid kände hur den fridfulla känslan hon upplevt vid stencirkeln kändes alltmer avlägsen.

En kväll, när familjen satt samlad runt eldstaden, bröt Astrid tystnaden. “Far, kan vi inte prata med dem? Försöka förstå varför de tror att vi har tagit deras mark?”

Björn skakade på huvudet. “De vill inte lyssna, Astrid. De är övertygade om att vi har lurat dem.”

Men Astrid kunde inte släppa tanken. Hon tänkte på broder Magnus ord om förståelse och förlåtelse, och på den känsla av samhörighet hon upplevt vid den gamla offerplatsen. Kanske, tänkte hon, fanns det ett annat sätt att lösa konflikten.

Nästa morgon, utan att berätta för någon, smög sig Astrid ut tidigt och begav sig mot gränsen till grannbyn. Hon visste att det var farligt, men hon kände att hon måste försöka.

Vid gränsen mötte hon en grupp unga män från grannbyn, beväpnade och misstänksamma. “Vad gör du här, flicka?” ropade en av dem.

Astrid svalde sin rädsla och tog ett steg framåt. “Jag har kommit för att prata,” sa hon. “För att förstå varför ni tror att vi har tagit er mark.”

Till hennes förvåning sänkte männen sina vapen. En av dem, en ung man med vänliga ögon, trädde fram. “Jag är Einar,” sa han. “Och jag måste erkänna att jag också har undrat om det inte finns ett bättre sätt att lösa detta.”

Under de följande timmarna pratade Astrid och Einar. De upptäckte att missförståndet hade uppstått på grund av en gammal karta som tolkats fel. Tillsammans gick de längs gränsen och jämförde kartan med de verkliga landmärkena.

När solen stod högt på himlen hade de kommit fram till en lösning. De skulle föreslå för sina respektive byar att mötas och tillsammans gå igenom de gamla kartorna och markera upp gränsen på nytt.

Med lätta hjärtan och nya förhoppningar skildes Astrid och Einar åt. När Astrid återvände hem möttes hon av sin oroliga familj.

“Var har du varit?” utbrast hennes mor. “Vi har letat överallt!”

Astrid tog ett djupt andetag och berättade allt. Till hennes förvåning lyssnade hennes far uppmärksamt. När hon var klar, lade han en hand på hennes axel.

“Du tog en stor risk, Astrid,” sa han allvarligt. “Men kanske har du också visat oss en väg framåt. Jag är stolt över dig.”

De följande dagarna var fyllda av möten och diskussioner. Ledare från båda byarna samlades, gick igenom kartor och vandrade längs gränserna. Det var inte alltid lätt, och ibland blossade gamla oförrätter upp. Men sakta men säkert närmade de sig en lösning.

En månad senare stod Astrid vid den nymärkta gränsen mellan byarna. Bredvid henne stod Einar, och runt omkring dem var män och kvinnor från båda byarna samlade. Björn och ledaren för grannbyn skakade hand, och ett jubel steg från folksamlingen.

Astrid kände en våg av stolthet och glädje skölja över sig. Hon hade inte bara hjälpt till att lösa konflikten, hon hade också lärt sig något viktigt om förståelse, kommunikation och fredlig konfliktlösning.

När hon den kvällen återvände till sin hemliga plats i skogen, kände hon att cirkeln på något sätt hade slutits. De gamla stenarna stod där som tysta vittnen till historiens gång, men också som en påminnelse om att förändring och försoning alltid var möjlig.

Astrid insåg att även om hon fortfarande drömde om att se världen en dag, fanns det mycket hon kunde lära sig och uträtta här hemma. Kanske var det här hennes äventyr skulle börja – genom att bygga broar mellan människor och traditioner, precis som hon hade gjort mellan byarna.

Med dessa tankar i huvudet vandrade Astrid hemåt i skymningen, redo att möta vad framtiden än skulle bära med sig.

---

Kapitel 8: Resan till Skara

Hösten hade kommit till Västergötland, och luften var fylld av doften av fallna löv och rök från eldstäder. En morgon, när Astrid hjälpte till med att samla in de sista grödorna från åkrarna, kom hennes far med överraskande nyheter.

“Vi ska resa till Skara,” sa Björn. “Biskopen har kallat till ett stort möte, och jag har blivit ombedd att representera vår by.”

Astrids hjärta hoppade till av spänning. Skara var det nya kristna centrumet i Västergötland, och hon hade hört många historier om den stora stenkyrkan som höll på att byggas där.

“Får jag följa med, far?” frågade hon ivrigt.

Björn såg tveksam ut ett ögonblick, men nickade sedan. “Ja, jag tror det kan vara bra för dig att se och lära. Men kom ihåg, detta är en viktig resa, inte en nöjestur.”

Förberedelserna för resan tog flera dagar. Astrid hjälpte till att packa mat och kläder, och hon kunde knappt sova av spänning natten innan de skulle ge sig av.

Tidigt nästa morgon gav de sig iväg, Astrid, hennes far och några andra män från byn. Resan till Skara tog nästan två dagar, och Astrid njöt av varje ögonblick. De red genom täta skogar och över vida slätter, och överallt såg hon tecken på förändring. Nya gårdar byggdes, och här och där såg hon små träkyrkor resa sig mot himlen.

När de äntligen närmade sig Skara, drog Astrid efter andan. Staden var större än hon kunnat föreställa sig, med trähus som trängdes längs smala gator. Men det som fångade hennes blick var den enorma stenkyrkan som höll på att byggas mitt i staden.

“Det är domkyrkan,” förklarade hennes far. “Den kommer att bli den största kyrkan i hela Norden när den är klar.”

De red in i staden och fann ett härbärge där de kunde övernatta. Astrid kunde knappt somna den natten, så ivrig var hon att utforska staden nästa dag.

Morgonen därpå gick Björn till mötet med biskopen, och Astrid fick tillåtelse att utforska staden på egen hand. Hon vandrade längs de livliga gatorna, förundrad över alla människor och alla nya intryck. Överallt hörde hon främmande språk och såg handelsmän från fjärran länder.

Men det som fascinerade henne mest var byggandet av domkyrkan. Hon stod länge och tittade på de skickliga stenhuggarna som formade stora stenblock och de starka arbetarna som lyfte dem på plats. Det var som om en helt ny värld öppnade sig för henne – en värld av kunskap och skicklighet som sträckte sig långt bortom hennes lilla by.

Medan hon stod där, lade hon märke till en grupp munkar som arbetade med att måla vackra bilder på kyrkans väggar. En av munkarna, en ung man med vänliga ögon, märkte hennes intresse och vinkade henne närmare.

“Vill du se hur vi blandar färgerna?” frågade han med ett leende.

Astrid nickade ivrigt och tillbringade nästa timme med att lära sig om olika pigment och tekniker för att skapa de vackra bilderna. Hon insåg att det fanns så mycket mer att lära sig i världen än hon någonsin kunnat föreställa sig.

När kvällen kom och hon återvände till härbärget, var hennes huvud fullt av nya intryck och idéer. Hon berättade ivrigt för sin far om allt hon hade sett och lärt sig.

Björn lyssnade uppmärksamt och sa sedan: “Jag är glad att du har lärt dig så mycket, Astrid. Men kom ihåg, med kunskap kommer också ansvar. Vi måste vara försiktiga med hur vi använder det vi lär oss.”

Astrid nickade allvarligt. Hon förstod att hennes far talade om de förändringar som svepte genom landet – den nya tron, de nya kunskaperna, de nya sätten att leva. Hon insåg att dessa förändringar kunde vara både spännande och skrämmande.

Den natten drömde Astrid om höga stenvalv och färgglada bilder. Men i drömmen såg hon också de gamla gudarna, som tycktes blekna och dra sig tillbaka inför den nya tidens ankomst. När hon vaknade kände hon sig både upplyft och lite sorgsen.

På vägen hem från Skara var Astrid tystare än vanligt. Hon tänkte på allt hon hade sett och lärt sig, och undrade hur hon kunde använda denna nya kunskap hemma i byn. Hon tänkte också på sin hemliga plats i skogen, på de gamla stenarna och symbolerna där.

“Kanske,” tänkte hon, “kanske finns det ett sätt att bevara det gamla samtidigt som vi välkomnar det nya.”

Med dessa tankar i huvudet red Astrid hemåt, redo att möta de utmaningar och möjligheter som väntade i framtiden. Hon visste att världen var i förändring, men hon kände sig nu bättre rustad att möta dessa förändringar med öppet sinne och starkt hjärta.

---

Kapitel 9: Val och konsekvenser

Hösten övergick i vinter, och snön lade sig som ett vitt täcke över Västergötland. Astrid tillbringade långa kvällar vid eldstaden, där hon lyssnade till de äldres berättelser om forntiden och funderade över allt hon hade upplevt under det gångna året.

En kväll, när vinden ven runt knutarna och snön piskade mot fönstergluggarna, kom en oväntad besökare till gården. Det var broder Magnus, munken som Astrid hade mött för så många månader sedan. Han såg trött och frusen ut efter sin långa vandring.

“Välkommen, broder Magnus,” sa Björn och bjöd in munken att värma sig vid elden. “Vad för dig hit i detta väder?”

Broder Magnus värmde sina händer vid elden innan han svarade. “Jag kommer med nyheter från biskopen i Skara. Han önskar att varje by ska välja om de vill ansluta sig till den nya tron eller hålla fast vid de gamla sederna.”

En tystnad föll över rummet. Astrid kände hur spänningen steg bland de vuxna. Hon visste att detta var ett svårt val för många i byn, som hade vuxit upp med de gamla gudarna men också blivit nyfikna på den nya tron.

Under de följande dagarna hölls många möten i byn. Åsikterna var delade. Några, särskilt de äldre, ville hålla fast vid de gamla traditionerna. Andra, främst de yngre, var nyfikna på den nya tron och de möjligheter den kunde erbjuda.

Astrid lyssnade uppmärksamt till alla diskussioner. Hon tänkte på sin upplevelse i Skara, på de vackra bilderna i den nya kyrkan. Men hon tänkte också på sin hemliga plats i skogen, på de gamla stenarna och den känsla av samhörighet med naturen hon kände där.

En kväll, när diskussionerna hade blivit särskilt hetsiga, smög sig Astrid ut till sin hemliga plats. Snön knastrade under hennes fötter när hon gick genom den månbelysta skogen. Vid stencirkeln satte hon sig ner och lät tystnaden omsluta henne.

Medan hon satt där, kände hon plötsligt en närvaro bakom sig. Hon vände sig om och såg sin farmor, Sigrid, stå vid kanten av gläntan.

“Jag visste att jag skulle finna dig här,” sa Sigrid med ett leende. Hon satte sig bredvid Astrid och lade en varm hand på hennes axel.

“Farmor,” sa Astrid tyst, “hur ska vi kunna välja mellan det gamla och det nya? Måste vi verkligen ge upp allt det gamla för att omfamna det nya?”

Sigrid var tyst en stund innan hon svarade. “Astrid, min kära, livet handlar inte alltid om att välja antingen eller. Ibland handlar det om att hitta en balans, att ta det bästa från både det gamla och det nya.”

Hon pekade på triskele-symbolen på en av stenarna. “Se här. Denna symbol representerar förflutna, nutid och framtid, alla sammanlänkade. Kanske kan vi lära oss att respektera vårt förflutna samtidigt som vi välkomnar framtiden.”

Astrids ögon vidgades av insikt. Hon tänkte på allt hon hade lärt sig under det gångna året – om den gamla tron, om kristendomen, om vikten av förståelse och kommunikation.

“Kanske,” sa hon långsamt, “kanske kan jag hjälpa byn att hitta denna balans.”

Nästa dag, vid byns stora möte, steg Astrid oväntat fram. Med en röst som darrade lite av nervositet men växte sig starkare, delade hon sina tankar med byborna.

Hon talade om vikten av att respektera de gamla traditionerna, om den visdom som fanns i deras förfäders tro. Men hon talade också om de nya möjligheter som den kristna tron erbjöd – om kunskap, om förlåtelse, om en större gemenskap med andra byar och länder.

“Kanske,” avslutade hon, “kanske kan vi hitta ett sätt att bevara det bästa av det gamla samtidigt som vi välkomnar det nya. Kanske kan vi bygga en bro mellan vårt förflutna och vår framtid.”

En tystnad föll över församlingen när Astrid hade talat färdigt. Sedan, långsamt, började människor nicka och mumla instämmande. Björn såg på sin dotter med en blandning av stolthet och förvåning.

I dagarna som följde arbetade byn tillsammans för att hitta en väg framåt. De beslutade att bygga en liten kyrka, men de valde också att bevara den gamla offerplatsen som en påminnelse om deras historia.

Astrid kände en djup tillfredsställelse när hon såg hur hennes by började förändras. Hon visste att vägen framåt inte skulle bli lätt, att det skulle finnas utmaningar och konflikter. Men hon kände också en stark övertygelse om att de hade tagit ett viktigt steg mot en framtid där gammalt och nytt kunde existera sida vid sida.

När våren kom och de första blommorna tittade fram ur den smältande snön, kände Astrid att något hade förändrats inom henne. Hon var inte längre bara en ung flicka som drömde om äventyr. Hon hade blivit en bro mellan världar, en som kunde hjälpa till att forma framtiden samtidigt som hon bevarade det värdefulla från det förflutna.

Med dessa tankar i hjärtat gick Astrid ut för att möta den nya dagen, redo att ta sig an de utmaningar och möjligheter som väntade.

---

Kapitel 10: En ny början

Våren hade övergått i sommar, och Västergötlands landskap stod i full blom. Astrid, nu fjorton år gammal, kände att hon hade vuxit inte bara i ålder utan också i visdom under det gångna året. Hon stod på en kulle nära byn och blickade ut över landskapet som sträckte sig framför henne.

Nedanför kunde hon se den lilla kyrkan som byn hade byggt, dess enkla träkonstruktion ett vittnesbörd om den nya tron som hade kommit till deras land. Men inte långt därifrån, halvt dold av träden, låg den gamla offerplatsen, fortfarande respekterad och bevarad som en länk till deras förflutna.

Astrid log för sig själv när hon tänkte på den resa hon och hennes by hade gjort. Det hade inte varit lätt att hitta en balans mellan det gamla och det nya, men tillsammans hade de lyckats skapa något unikt – en gemenskap som respekterade sitt förflutna samtidigt som den välkomnade framtiden.

Hon hörde steg bakom sig och vände sig om för att se sin far, Björn, närma sig. Hans ansikte bar fler rynkor nu, men hans ögon lyste av stolthet när han såg på sin dotter.

“Du har vuxit mycket det senaste året, Astrid,” sa han när han ställde sig bredvid henne. “Inte bara i längd, utan också i visdom.”

Astrid kände en värme sprida sig i bröstet vid sin fars ord. “Jag har lärt mig mycket,” svarade hon. “Från dig, från mor, från broder Magnus, och från alla i byn. Men mest av allt har jag lärt mig att det finns mer som förenar oss än som skiljer oss åt.”

Björn nickade eftertänksamt. “Det är en viktig lärdom, en som många vuxna fortfarande kämpar med att förstå.”

De stod tysta en stund och betraktade landskapet framför dem. Astrid tänkte på allt som hade hänt – resan till Lödöse, mötet med vikingaskeppet, upptäckten av den hemliga platsen i skogen, konflikten med grannbyn, besöket i Skara, och det svåra valet mellan den gamla och nya tron.

“Far,” sa hon till slut, “jag drömmer fortfarande om att se världen en dag. Men nu förstår jag att det finns många sätt att upptäcka nya saker, även här hemma.”

Björn lade en hand på hennes axel. “Du har rätt, Astrid. Och vem vet vad framtiden bär med sig? Kanske kommer dina kunskaper och din förmåga att bygga broar mellan människor att ta dig längre än du kan föreställa dig.”

Just då hördes ljudet av kyrkklockorna från byn. Det var dags för dagens första gudstjänst. Men Astrid visste att senare på dagen skulle många i byn samlas vid den gamla offerplatsen för att hedra sommarsolståndet, en tradition de hade valt att bevara.

“Ska vi gå?” frågade Björn och nickade mot byn.

Astrid log och nickade. Tillsammans började de gå nerför kullen, far och dotter, mot den framtid de hade varit med om att skapa.

När de närmade sig byn, såg Astrid hur människor strömmade mot den lilla kyrkan. Hon såg gamla och unga, de som hade omfamnat den nya tron helhjärtat och de som fortfarande höll fast vid de gamla sederna. Men alla gick de sida vid sida, enade i sin gemenskap trots sina olikheter.

Astrid kände en våg av stolthet och hopp skölja över sig. Hon visste att vägen framåt inte alltid skulle vara lätt, att det skulle finnas utmaningar och svårigheter. Men hon visste också att med förståelse, respekt och en vilja att lära sig kunde de övervinna alla hinder.

När de steg in i kyrkan, kastade Astrid en sista blick över axeln mot skogen där hennes hemliga plats låg. Hon log för sig själv, vetande att hon alltid skulle bära med sig lärdomen från både det gamla och det nya, från jorden och himlen, från historia och framtid.

Framför henne låg en värld av möjligheter, och hon var redo att möta den med öppet sinne och öppet hjärta. För Astrid var detta inte slutet på en resa, utan början på många nya äventyr.

När hon vände sig om för att följa sin far in i kyrkan, visste Astrid att hon hade funnit sin plats i världen – som en bro mellan det förflutna och framtiden, mellan tradition och förnyelse. Och med denna insikt i hjärtat tog hon sitt första steg in i nästa kapitel av sitt liv, redo att möta vad framtiden än skulle bära med sig.

Tack för att du har följt med på Astrids spännande resa genom det vikingatida Västergötland! Vi hoppas att du har njutit av denna inblick i vår rika historia och kultur.

Missa inte chansen att ta del av fler spännande berättelser och historiska skildringar! Prenumerera på vår blogg för att få notiser om nya inlägg direkt i din inkorg. Glöm inte att gilla och dela om du uppskattar vårt innehåll – det hjälper oss att nå ut till fler historieintresserade läsare.

//Jonas